Jag gör sällskap med min dotter Emmy och hennes vän Sallie i deras 100-dagarsutmaing som startar med presentation, vilket jag tror är den svåraste och obehagligaste punkten av dem alla.
Men ja, jag är Emmys ganska unga, barncentrerade, väldigt ambitiösa och superbraiga mamma.
Jag är Lovas lagom unga mamma som försökte hinna med ett barn som tog sig den uppmärksamhet hon behövde, som pratade oavbrutet och ytterligare ett litet barn; en liten diktator som inte fick en syl i vädret. Hon lärde mig att barn är olika.
Jag är Elvins lagom gamla mamma som lärde mig att det finns barn som är ännu mer olika. Han gav blanka fan i att passa in eller vad som passar sig.
Jag är Timons äldre mamma. Jag har lärt mig "to go with the flow" , det är bara att hänga med (because it's the only way). Det tjänar ingenting till att försöka sträva emot eller stressa, här funkar bara ett sofistikerat bemötande, lite mer "grace" lite mer "chill", lyhördhet och följsamhet. Har lärt mig att bejaka det som behövs nu, det som funkar bäst och är enklast för tillfället. Mer nu än framtid. Jag är djupt tacksam och ödmjuk inför den möjlighet som givits mig. Jag suger i mig allt det goda så mycket jag kan.
Jag är allra mest MAMMA till Emmy , Lova, Elvin och Timon och därefter FAMILJEMEDLEM. Jag har väldigt få ambitioner som är något att tala om förutom det. Ja, jag har jobb, ett jobb som hjälper mig att vara närvarande och kreativ, uppfinningsrik och empatisk, alert och vaken varje dag. Och jag får möta många nya personligheter och många olika förhållningssätt och aktiviteter och sätt att göra samma och olika saker på men det är inte här jag strävar eller har ambitioner.
Jag skriver listor för att inte översköljas av kaos, jag skriver listor för att kunna skönja det väsentliga, jag antecknar och sparar i dokument, organiserar, planerar, strukturerar och leder. Jag skalar bort för att se klarare . Jag läser och läser igen för att lägga på minnet, kanske går det nå'n gång in så pass djupt att det blir tillämpat.
Jag är snäll... i teorin. Jag har goda intentioner så att säga.
Jag är en lurvig, sträv, fåordig, typ med flackande blick av den tapetblommiga sorten. Jag är en främmande fågel i periferin, en lejoninna och elefanthona. Jag brinner för grönt varhelst jag befinner mig, jisses när någon triggar färg! Bryr mig inte om ifall omgivningen vill lyssna eller inte bla bla bla, jag mal på ändå. Barnprat och pedagogiksnack triggar mig på samma sätt; antingen lyssnar jag andäktigt eller pratar på oavbrutet.
Loppis är en passion, att spara pengar och miljö, att sträva efter att leva hållbart och hälsosamt är för mig en sport. Nosar på vegetariskt och rawfood, utsätter familjen med rynkade nosar för rätter. Jag har gått från fokus på prestation till mer grundläggande värden.
