Kaninens träd - En höstsaga

Kaninens träd - en höstsaga

Det var en gång en liten kanin som just hade lämnat sin mors håla och vågat sig ut på den gröna ängen för att söka egen boplats. Eftersom hon var en unge hade hon aldrig sett sommaren förut. Hon var mycket glad över att se allt som växte vid utkanten av skogen.

En dag såg hon en trädplanta spricka upp från den varma jorden. Hon bestämde sig för att plantera den i sin egen trädgård för att se hur stor den skulle bli. Kanske skulle den bli så stor och hög som de träd som växte i skogen utanför.

Efter att hon hade planterat den, kände hon sig mycket nöjd med sig själv.
Varje vecka hela den varma sommaren, vattnade den lilla kaninen  trädet .
 Så en dag efter att många veckor hade gått, tappade den lilla kaninen sin vattenkanna då hon skulle vattna trädet igen och vattnet rann ut över gräset.
"Vad har hänt?" utbrast hon.

Trädets löv var röda, guldfärgade, orange och bruna, inte friska och gröna som de alltid varit!
"Mitt stackars lilla träd, kanske har jag inte skött dig väl, kanske du är sjuk" suckade kaninen.
 Hon gick till Maskrosen och sade: "Maskros, snälla hjälp mig, något hemskt har hänt med mitt träd. Bladen som var gröna går nu i guld, orange, gult och brunt.  "Maskrosen sa" Se hur mina gula kronblad har gått i frö. Allt förändras när hösten kommer! Kom nu och gråt inte. Tala med räven, han vet bättre än jag"

 Så den lilla kaninen gick för att fråga räven om sitt träd, och räven sade "Vinden blåser kall. Jag måste gräva mig en lya djupt under trädets rötter. Kom nu och gråt inte. Prata med ekorre hon vet bättre än jag "

Så kanin gick till ekorren, men hon var upptagen med att samla nötter, så den lilla kaninen frågade hjortkalven.

"Hjortkalv, något fruktansvärt har hänt med mitt träd, bladen var gröna men nu går de i guld, orange, brunt och gult. Vad ska jag göra?"
"Mina fläckar bleknar snabbt som du ser, allt förändras på hösten. Kom nu och gråt inte, Tala med Primula hon vet bättre än jag "

Så den lilla kaninen sprang tillbaka och passerade ekorren, räven, och maskrosälvan tills hon slutligen fann Primula, vårens älva. "Primula vad ska jag göra, mitt lilla träds blad är inte gröna längre! Nu går de i guld, orange gult och brunt. Är det för att jag skött om det dåligt? "
Primula vände sig till den lilla kaninen med ett milt leende och sa "det är klart att du tagit hand om det väl. Årstider skiftar. Tid rinner som bäcken genom skogen. På sommaren var bladen gröna, men nu är det höst så bladen ändrar färg och så småningom faller de till marken. Det blir snart vinter och ditt träd kommer att bli naket men var inte ledsen. Moder Natur vet vad hon gör. Efter vintern blir det vår Det blir alltid vår efter vintern och nya små blad kommer att börja växa på grenarna. Det blir sommar igen och ditt träd kommer att vara lika grönt som det var när du planterade det i din trädgård. "¨

Den lilla kaninen var mycket tacksam och glad. Hon bjöd sina vänner till fest De dansade och sjöng. Varje djur hade med sig något från höstskörden. Solrosfrön, korn bröd, sockermajs, mogna plommon, äpplen, hasselnötter och kamomillte! De hade det trevligt tillsammans. De åt, drack och dansade runt det färgsprakande trädet. "Jag älskar mitt träd", sa den lilla kaninen, och somnade vid dess rötter.

Inspired by... (kommer inom kort när jag hittat länken)

Höstlöven - En oktobersaga

Det var en gång en liten pojke som gick igenom en hög med spröda höstlöv som vinden samlat ihop från verandatrappan och jagat över gräset och vidare in i skogen.

Skogen var ljus och luftig. Trädens grenar var halvnakna och varje vindpust skakade ner en kaskad av guldfärgade löv. 

pojken stannade upp för att titta på en ekorre som kilade  över stigen med sin yviga svans böjd över ryggen och kinderna fulla med nötter. Ett stort, skrovligt eklöv, cirklade långsamt runt medan det föll och rörde nästan pojkens näsa på sin väg mot marken och landade slutligen på hans fötter med ett lätt prassel som lät alldeles som en suck. 

Pojken lutade sig fram alldeles i rätt ögonblick för att lyckas höra en tunn röst säga:"Du träffade inte riktigt rätt, eller hur?"Eklövets tunna, torra röst svarade: "Nej, den lille pojken var i vägen men det gör inget, västanvinden kommer att flytta mig igen.".

Pojken hoppade åt sidan "Vart skulle du?" frågade han. "Jag hoppades att jag skulle landa i ormbunkssnåret du nästan går på," svarade lövet. "Vi måste se efter det - det är ömtåligt, och i vintras gick kylan hårt åt det. Alla vi på min gren har kommit överens om att vi ska vara särskilt noga med att täcka ormbunken väl i år.." 

Innan pojken hann svara, inflikade en tjock liten röst ":Jag vill inte tränga mig före Ormbunken, men glöm inte mig." Pojken såg en tuva av blåsippans runt formade, gröna blad som blommar tidigt på våren.  "Jag trodde att boken skulle skicka mig ett täcke, men hittills har inte ett enda bokblad kommit nära mig ", fortsatte blåsippan. 

Pojken var förvånad, och skulle precis ställa en fråga, när en kaskad av gullris avbröt:"Det är dumt att ni redan börjat oroa er över vintertäcket. Ni vet mycket väl att västanvinden kommer att blåsa runt alla löv ändå. När Frosten kommer, är ni alla täckta. 

Håller trädens löv verkligen växterna skyddade från kyla? frågade pojken. Jag trodde att löven bara dog och föll ner till marken på hösten" Bara dog och föll ner! " - Lyssna på barnet "! hånade eklövet " Han vet då inte mycket! Det finns inte något sådant som att" bara dö "i skogen. Först när vi är på grenarna, serverar vi grön mat åt alla träd av solljus och regn,sedan täcker vi marken för att hålla undan Farbror Rimfrost från att klyva jorden och slita rötterna av växterna på vintern, Tjockt och mjukt täcker vi marken. " 

"Och vad händer med er sen ?" frågade pojken"Låt honom titta och se själv vad det blir av bladen," svarade gullriset tillrådligt."Titta under mig!" - "Och mig!" - "Och mig!", prasslade dussintals röster.

Pojken samlade ihop nävar av löst spridda eklöv och lade dem försiktigt på ormbunken. under dem fann han en massa tätt sammanpackade fuktiga löv, en del ek, en del bok, några lönn. När han försökte lyfta dem upptäckte han att de satt tätt ihop och lätt gick sönder när de separerades. En liten röd salamander kröp hastigt under en sten, och flera platta skalbaggar och tusenfotingar kilade iväg.

"Gräv djupare", uppmanade gullriset, när pojken tvekade. Han fann en pinne och vände upp mattan av våta löv. Under den låg en blandning av svart jord och blad, med endast venerna och stjälkarna kvar. Detta skikt var fyllt av små rötter, och var fuktigt och svalt. Pojken tyckte det såg ut som den jord hans mamma använde till sina krukväxter. Han grävde djupare med sin käpp, och fick upp ren, rik mull, utan spår av blad. Sen slog pinnen emot sten och han kunde inte gräva längre.

"Ser du nu vad det blir av oss?" frågade eklövet från sin nya bädd på ormbunken  "Den där svarta mullen är den finaste växtnäringen i världen -?! Bättre än all gödsel din far köper i säckar .Om tre år kommer jag att ge näring åt trädens, gullrisens och ormbunkens rötter, Eftersom jag ger dem näring, kommer det att växa nya blad, vilka i sin tur kommer att falla och  - Jag ska säga dig en sak, pojke lilla, inte ens löven går till spillo i skogen. "


Länk till engelsk orginalversion kommer inom kort

Och en länk till en vacker höstsaga av James Baldwin ur Fairy Stories an Fables, 1895.

The Life of a Leaf Jag har översatt den men kan tyvärr inte lägga ut den eftersom det finns copyright på den.

November

Vår månadsbild för November

Löven har fallit från träden för länge sen, 

Höstfärgerna är ett minne blott.

Allt är brunt, blött och mörkt.

Inte mycket kvar av November. 

Snart plockar vi ner vår månadsbild (hittad på pinterest).

Och vi väntar på snön

Mårten Gås - Sagan om gåsen som ville hålla kvar sommaren

Foto:odla.nu

Det var en gång en gammal vildgås som hade lett sin flock söderut varje höst i många år. Han hade ett tjockt lager av vita fjädrar, bar orangefärgade stövlar, och hans näbb var som en guldtrumpet när han öppnade den för att ropa till sig sin flock,

Honk , honk, honk !

Det var hans signal till de andra gässen att det var dags att ge sig av från ängar och kärr . Han flög främst och de andra följde honom, med en rad på ena sidan och en rad på den andra. Han var viktigast tyckte han själv.

foto

Över skog, fält och vatten,blickade alla uppåt och sökte Mårten Gås på hösten .Honk , honk, honk !Det var vildgåsens signal att det var dags att göra sig redo för vintern i skogen och på fälten, och över vattnet . Han visste att de väntade på honom , så han han var mycket stolt över sig själv . Han bodde i ett träsk som skyddades av träd. Det var ett bekvämt ställe att bo på även om det frös till då och då.

Foto: Bro Socken

" Varför bemödar jag mig om att åka söderut ? " tänkte den gamle vildgåsen för sig själv. " Om jag stannar blir det inte kallt.  Honk, honk! 

Jag ska inte besvära mig med att flyga till varmare länder i höst och så får vi se vad som händer. Troligtvis håller jag kvar sommaren ! "

Ingen visste vad Mårten Gås bestämt och de lyssnade efter honom .

Maskros tittade upp från sitt hem på ängen och knyckte på huvudet när hon väntade att höra vildgåsens signal. Varje höst hade hon skickat en flock bevingade frön att följa honom så långt de kunde. Tills de landade på andra ängar och grodde till fler maskrosor till nästa år . Hon visste att hon inte fick vänta för länge. Hon lyssnade, men hörde inte signalen.

Puff, whirr. Hon skickade iväg sina bevingade frön utan den gamle vildgåsens signal.

Photo by Cole Garside

Bonden knäppte rocken och såg upp mot de grå molnen efter gåsen. Varje höst  lyssnade han för att få höra gåsens signal att det var dags att  ta in skörden . Han visste dock att han inte fick vänta för länge . Han tog sin säd till kvarnen och fyllde sin lada med röda äpplen och orange pumpor  och gul majs. Han gjorde i ordning varmare spiltor för kor och hästar och högg ved till brasan. Han var snart redo för vintern utan den gamle vildgåsens hjälp.

Bäcken brusade och ropade på Mårten Gås. Varje höst väntade hon på att han skulle flyga över så att hon kunde börja bygga sitt vintertak. Hon visste då att ingen annan vild fågel skulle behöva dricka av hennes vatten . Hon kunde dock inte vänta för länge. Hon hade sin fisk och sin bäver att ordna skydd åt hela vintern. Så bäcken slutade till sist att vänta på vildgåsen och byggde sig ett jämnt istak för att hålla sina barn varma tills våren kom.

vattenriket

Honk, honk! ropade alla de andra vildgässen. " Det är dags att flyga till varmare länder! Kom med oss! "Honk, honk, honk!  ropade Mårten Gås från sitt skyddade kärr varifrån han inte hade en aning om vad som pågick.  " Jag flyger inte söderut i år. Jag stannar i norr för att hålla kvar sommaren. "

Honk, honk, " Det kommer att bli hemskt! " ropade gässen. De talade sinsemellan och sa att inget gott kunde komma av att flytta om  årstiderna, och att han förmodligen skulle bli uppäten till slut. Sedan valde de en klok ung gås, som hade varit siste man året innan, till sin ledare. Hans stövlar var lika orange och hans näbb lika gyllene som den gamle gåsens. Flocken flög söderut med den nya ledaren.

Snart kom Vintern. Han bar en krona av snöflingor. Hans mantel var broderad med frost och han bar en stor istapp som spira. Alla var redo för honom. Maskrosen böjde sitt kala huvud när Vintern drog förbi. Ladugårdsdörrarna var stängda och boskapen stod trygga och varma i sina bås.

Och Mårten Gås kände Vintern komma. En isande vind blåste genom hans fjädrar. Hans hals var så stel av köld  att han inte kunde blåsa i sin trumpet. Hans orange stövlar var stela av köld när träsket frös till is." Det måste vara Vintern som kommer trots att jag är kvar, " tänkte han för sig själv. " Det verkar som om jag inte kunnat hålla honom borta trots allt. Jag kommer att dö, för han kommer att frysa ihjäl mig. Vad ska jag göra? "

http://mtnmacaw.wordpress.com/2009/11/21/snow-filtered-sunbeams/

En solstråle, som fortfarande var stark nog att hjälpa, hörde den gamle vildgåsens svaga rop och  tyckte synd om honom. Hon smälte isen så att gåsen kunde dra ut sina fötter, först en och sedan den andra . Hon stod ett ögonblick i Vinterns väg när gåsen bredde ut sina stela vingar och började flyga söderut.

Honk, honk, Här är jag! Jag flyger för att berätta att vintern är på väg! "

The english original story: The Goose Who Tried to Keep the Summer

Happy Halloween!

Pysselbär

Nypon och vinbär får vara våra pysselbär. Förra året hade jag en tanke om att göra nyponpulver som ju ska vara så nyttigt men det blev aldrig av. I år har vi dem som pysselbär. Rönnbär kan man väl göra gelé av, kanske någon annan gång men inte i år. Timon trädde på ståltråd och vanlig tråd. Att hänga i grenen vi har i köket. Än hänger humlan på sin gunga med förgätmigej, äppelblom och smörblommor. Planen är att sommarpysslet ska bytas ut till höstdagjämningen.

En höstsaga i väntan på vintern

Solen bleknade och dagarna blev allt kortare. 
Överallt började träden sjunga sina melodier för Vinden. 
När träden sjöng fick de vackra färger i rostrött, orange, guld och citrongult. 
Dessa färger väckte lövbarnen som älskade att skoja och leka med Vinden. 
En av deras favoritlekar var att se hur länge de kunde sväva i luften med Vinden innan de så småningom tumlade ner på marken. . 
Men när dagarna blev kortare kunde inte lövbarnen leka lika länge och de började bråka. Vinden hörde deras gnabb och blev ledsen över vad hon såg:

"Ha tålamod kära barn. Det är viktigt att era lekdagar blir kortare och ni kommer snart att få veta varför."

"När får vi veta, Vind?" frågade de.

"Tids nog" svarade hon lugnande.

Så lövbarnen fortsatte leka och litade på att Vinden visste varför deras lekdagar blev kortare och kortare. 
Medan dagarna kom och gick lade många lövbarn märke till att de lättare blev trötta och inte ville leka lika länge som förut. 
Lövbarnen var nöjda med att ligga på jordens golv, 
det kändes mjukt och varmt att ligga där. 
De tittade på ekorren som samlade nötter 
och gömde dem på egendomliga ställen. 
Lövbarnens lek bestod nu i att räkna alla de platser 
där ekorren gömde sina nötter. 
Så deras lek i skyn byttes mot leken på marken. 
När Vinden såg att de alla låg bekvämt på marken
 visste hon att det var dags att tala med dem:

"Ni har bildat ett täcke. Ert täcke över jorden är mycket viktigt"
 viskade hon till dem. "Nu vet Kung Vinter att det är dags för honom att komma. Utan er hjälp skulle han inte veta det. Och snart kommer han att tala om för snö-älvorna att det är deras tur. Utan er hjälp skulle han inte veta. 
Tack lövbarn, ni är mig så kära." 
Och i detsamma svepte Vinden friskt och snabbt vidare 
då hon kände Kung Vinter närma sig.

English version found at Growing Teachers Blog

Tid att tända lyktor - pyssel, saga, verser

Lyktsaga

Det var en gång en liten pojke som hade varit ute och lekt i trädgården hela sommaren. 

En dag när han låg på gräset och blickade upp mot den soliga himlen sa han:

"Broder Sol, snart blåser höstvindar, Kung Vinter kommer och får oss att frysa och nätterna blir långa och kalla."

Broder Sol flyttade undan molnen och sa "Ja, det blir mörkt och kallt. 

I den djupaste midvintertid vilar ljuset och värmen djupt i det inre. 

I mörkrets och kylans tid ska du vårda det inre ljuset."

"Men", sa pojken, "hur ska jag sköta om detta ljus när det är mörkt överallt omkring mig?"

"Jag kommer att ge dig en gnista av mina sista höststrålar så snart du har gjort ett litet hem åt den, för detta bloss måste vaktas noga. Det kommer att lysa upp vägen för dig så att du kan vårda det inre ljuset genom mörka och kyliga tider."

Och sen gömde sig broder Sol igen bakom molnen. Pojken gick hem och funderade på hur han bäst skulle göra ett hem åt solens bloss. Han tog bitar av silkespapper och limmade fast dem på en ballong och han gjorde ett handtag överst. Han tog ett ljus och satte ner det i lyktan. Och när det mörknade tog han med den ut.

Pojken höll upp lyktan och sa "Broder Sol, jag har gjort ett litet hem åt en av dina gyllene gnistor. Skulle jag kunna få en? Jag lovar att vakta den väl."  

Då tittade Broder Sol fram ifrån ett moln och sa 

"Du har gjort ett vackert hem. Du ska få en av mina gyllene gnistor."

Och plötsligt såg pojken hur lyktans sidor lystes upp och inuti dansade en gnista glatt. 

Ljuset var så lyckligt i den fina lyktan. Det lyste och lyste så klart. 

"Tack, Broder Sol," utbrast pojken, "tack." 

Och han tog sin lykta och bar den försiktigt hem.


Highly inspired by Passengers on a Little Spaceship

Lyktverser

Här går jag med min lanterna och min lanterna med mig

Där uppe vandrar små stjärnor, här nere går mitt bloss

Du stjärna i lanternehus brinn, brinn, brinn.

Lanterna, lanterna, sol, måne och stjärna

Lys nu klart mitt ljus

Lys nu klart mitt ljus

Lys nu klart mitt lilla lanternehus

Sol, måne och stjärna, lys nu klart

En höstsaga

Moder jord satt i sitt rum under trädets rötter. 

Hennes händer var upptagna med att väva, 

upp och ner vävde de ett hösttäcke åt barnen, 

ett hösttäcke att hålla dem varma när dagarna blev kallare.

Upp och ner rörde sig hennes händer. 

Upp och ner, ett hösttäcke att hålla kylan borta.

Moder jord vävde in många saker i sin väv; bruna och gröna grässtrån, 

löv i alla de färger, vita ulliga moln...

upp och ner, ett hösttäcke att hålla kylan borta.

Efter många dagars arbete var väven klar och Moder jord lade ner den. 

Hon satte sig i sin fåtölj och somnade.

På natthimlen tindrade stjärnorna. 

De såg genom trädets rötter att moder Jord sov. 

De såg hösttäcket med sina bruna och gröna strån, 

sina vita ulliga moln och löv i alla de färger, 

allt sammanvävt för att hålla kylan borta.

"Verkligen ett varmt täcke" konstaterade stjärnorna. 

"Men var finns ljusen som ska leda jordbarnen genom vinternatten? 

Vintern är mörk. Låt oss ge dem av vårt ljus.

Moder jord drömde om tindrande stjärnor 

och när hon vaknade fann hon strålar av stjärnljus invävda i hösttäcket.

Moder Jord log och reste sig upp ur fåtöljen. Nu var hösttäcket färdigt. 

Det gav både värme och ljus åt barnen genom kyla och genom mörker. 

Och hon tog täcket och bredde ut det över landskapet.

English version found at  Bending Birches