Enklaste påsksagoleken

En liten hare höll på att lära sig dela ut ägg till påsk.

Han hoppade iväg för att lämna ett ägg till ankan som bodde vid bäcken. Men tyvärr rullade det ner i bäcken. 


"Du är liten än, bra försök. Nästa gång klarar du kanske att lämna ägget, sa mamma hare när den lille haren kom hem.

Den lille haren försökte igen. Han tog med sig ett ägg över bron för att lämna det till en  flicka som bodde i närheten. Men tyvärr, när han kom till den andra sidan tappade han ägget och det gick sönder.

Mamma hare tröstade sin lille hare när han kom hem, "Du är liten än, bra försök. Nästa gång klarar du kanske att lämna ägget, sa mamma hare.


Den lille haren gav sig iväg igen med ett nytt ägg. Och den här gången kom han fram till maskrosen som bodde på ängen. Men tyvärr snubblade han och ramlade på ägget som gick sönder precis när han skulle överlämna det. "Du är liten än, bra försök. Nästa gång klarar du kanske att lämna ägget" sa mamma hare.

Den lille haren tog ett djupt andetag och begav sig åter försiktigt iväg med ett ägg. Han gick över bron och ut på ängen, tills han träffade en mus. Han överlämnade ägget. Han hade klarat det! Den lille haren hade lärt sig att lämna påskägg. 

Happy Whimsical Hearts

...Och när alla ägg delats ut samlades alla till den stora påskaftons-festen

Årstidssaga

Det var en gång en lillebror som inte ville sova ensam på natten. Men det tyckte hans storasyster att han skulle göra. Lillebror gick med på att sova ensam om storasystern gav honom blåsippor från skogen
Det var en dag i Januari, mitt i vintern.

"Men, min käre bror, har du nånsin hört om blåsippor som blommar i snö?" sa storasystern.
"Gör som jag säger, sa lillebror, annars tänker jag inte sova ensam.

Flickan begav sig till skogen. Snön låg djup, och det fanns inga spår av någon människa. Länge vandrade hon hit och dit, och gick så småningom vilse i skogen. Hon var hungrig och frusen.
Plötsligt såg hon ett ljus i fjärran, och klättrade mot det tills hon nådde toppen av ett berg. Där brann en stor eld, omgiven av tolv stenblock. På varje sten satt en orörlig gestalt  insvept i mantel och med huvudet täckt av en huva som föll ner över ögonen Tre av dem hade mantlar vita som snö, tre var gröna som ängens gräs och tre gick i guld som mogen råg och tre var lila som mörka druvor. 

Alla satt tysta och såg in i elden. Det var de tolv månaderna. Den store Januari satt mer upphöjd än de andra. Hans hår och skägg var vita som snö, och i handen höll han en trollstav. Först blev flickan rädd, men efter ett tag återfick hon sitt mod och närmade sig gruppen och sa: 

"Kan jag få värma mig vid elden? Jag är kall och fryser."
Den store Januari lyfte huvudet och svarade:
"Vad för dig hit, barn? Vad söker du?"
"Jag söker blåsippor", svarade den unga flickan.
"Det här är inte rätt årstid för blåsippor. Ser du inte att det är snö överallt?" sade Januari.
"Jag vet, men min lillebror har begärt  blåsippor. Om jag återvänder utan dem kan han inte sova ensam. Jag ber er, säg mig var de kan hittas."

Nu ställde sig Januari upp och vände sig mot en ung månad iklädd grön mantel, och gav henne sin trollstav och sa: -
"Syster April, det här är din uppgift."
April reste sig och cirklade med trollstaven över elden. Med ens steg lågorna mot himlen, snön smälte och träd och buskar knoppades. Gräset började spira, under buskarna tittade blommorna fram. Ängarna var blå av violer och blåsippor. Det var vår
"Samla dem snabbt, barn", sa April.
Med glädje skyndade storasystern sig att plocka blommorna, och efter att hon snabbt fått ihop en bukett tackade hon månaderna och sprang hem. Lillebror såg blommorna och drog in doften som fyllde huset.
"Var hittade du dem?" frågade Lillebror.
"Under träden på bergssidan", svarade systern.

 Nästa dag ville lillebror ha jordgubbar.
"Hämta mig jordgubbar från skogen. De måste vara söta och mogna."
"Men vem har hört talas om jordgubbar som mognar under snö?" utbrast systern.
"Om jag inte får jordgubbar kan jag inte sova ensam sa lillebror
Flickan gav sig återigen iväg mot skogen och såg återigen ljuset och lät det leda henne uppför berget till den stora elden runt  vilken de tolv månaderna satt. 
"Får jag värma mig vid elden? jag är kall och fryser", frågade hon.
Den store Januari lyfte huvudet och frågade: "Vad för dig hit, barn? vad söker du?"
"Jag söker jordgubbar", sade hon.
"Vi är mitt i vintern", svarade januari "Jordgubbar växer inte i snö."
"Jag vet", sade flickan, " men min bor vill ha jordgubbar. Om jag inte ger honom jordgubbar kan han inte sova ensam. Berätta var jag kan hitta dem."

Den store januari ställde sig upp, gick över till Månaden mitt emot, gav henne trollstaven och sa: "Syster Juli, det här är din uppgift."
Juli lydde, och när hon cirklat med trollstaven över elden steg lågorna mot himlen. Med ens smälte snön, Jorden täcktes av grönska, varje träd var klätt med blad, fåglarna sjöng, En mångfald av blommor stod utslagna i skogen. Det var sommar. Under buskarna förvandlades hundratals vita stjärnformade blommor  till mognande jordgubbar som omedelbart täckte gläntan.
"Samla dem snabbt, barn", sade Juli.
Med glädje tackade flickan månaderna, fyllde sitt förkläde och sprang glatt hem.
Lillebror såg med förundran jordgubbarna, som fyllde huset med sina läckra doft.
"Var hittade du dem?" frågade han.
"Uppe på berget, under bokträden, svarade systern. 

Den tredje dagen ville lillebror ha äpplen.
"Äpplen mitt i vintern vintern? Träden har varken blad eller frukt", sa storasystern
Om jag inte får äpplen kan jag inte sova ensam. Flickan begav sig återigen uppför berget, genom den djupa snön,  mot elden runt vilken de tolv månaderna satt. Orörliga satt de där, och på den högsta stenen satt den store Januari.
"Får jag värma mig vid elden? Jag är kall och fryser", sa flickan.
Den store Januari lyfte huvudet. "Vad för dig hit, barn? Vad söker du?" frågade han.
"Jag har kommit för att leta efter röda äpplen", svarade systern.
"Men det är vinter, och inte säsong för röda äpplen", konstaterade den store Januari.
"Jag vet", svarade flickan ", men min bror skickade mig att hämta röda äpplen från berget. Om jag återvänder utan dem kan han inte sova ensam."
Därpå ställde sig Januari upp och gick fram till en av de äldre månaderna, som han överlämnade staven åt:
"Broder Oktober, det här är din uppgift."
Oktober intog den högsta platsen och cirklade med trollspöt över elden. Elden blossade upp, snön försvann, men de bleknande bladen som darrade på träden blåstes till marken i gula massor av en kall nordostlig vind. Endast ett fåtal höstblommor fanns kvar. Först letade systern utan att finna några röda äpplen, men till slut fick hon syn på ett träd som växte på hög höjd, och från dess grenar hängde de ljusa, röda frukterna. Oktober beordrade henne att samla ihop några av dem snabbt. Flickan blev glad och skakade trädet. Först föll ett äpple och sedan nästa.
"Det räcker", sade Oktober; "skynda hem."
Systern tackade månaderna och återvände glatt hem. 
"Var har du hittat dem?" frågade lillebror.
"På bergstoppen och det finns fler svarade hans storasyster. Och lillebror begärde inte mer av sin syster och har kunnat sova själv lugnt och fridfullt allt sedan dess.




Inspirerad av rysk folksaga

Kaninens träd - En höstsaga

Kaninens träd - en höstsaga

Det var en gång en liten kanin som just hade lämnat sin mors håla och vågat sig ut på den gröna ängen för att söka egen boplats. Eftersom hon var en unge hade hon aldrig sett sommaren förut. Hon var mycket glad över att se allt som växte vid utkanten av skogen.

En dag såg hon en trädplanta spricka upp från den varma jorden. Hon bestämde sig för att plantera den i sin egen trädgård för att se hur stor den skulle bli. Kanske skulle den bli så stor och hög som de träd som växte i skogen utanför.

Efter att hon hade planterat den, kände hon sig mycket nöjd med sig själv.
Varje vecka hela den varma sommaren, vattnade den lilla kaninen  trädet .
 Så en dag efter att många veckor hade gått, tappade den lilla kaninen sin vattenkanna då hon skulle vattna trädet igen och vattnet rann ut över gräset.
"Vad har hänt?" utbrast hon.

Trädets löv var röda, guldfärgade, orange och bruna, inte friska och gröna som de alltid varit!
"Mitt stackars lilla träd, kanske har jag inte skött dig väl, kanske du är sjuk" suckade kaninen.
 Hon gick till Maskrosen och sade: "Maskros, snälla hjälp mig, något hemskt har hänt med mitt träd. Bladen som var gröna går nu i guld, orange, gult och brunt.  "Maskrosen sa" Se hur mina gula kronblad har gått i frö. Allt förändras när hösten kommer! Kom nu och gråt inte. Tala med räven, han vet bättre än jag"

 Så den lilla kaninen gick för att fråga räven om sitt träd, och räven sade "Vinden blåser kall. Jag måste gräva mig en lya djupt under trädets rötter. Kom nu och gråt inte. Prata med ekorre hon vet bättre än jag "

Så kanin gick till ekorren, men hon var upptagen med att samla nötter, så den lilla kaninen frågade hjortkalven.

"Hjortkalv, något fruktansvärt har hänt med mitt träd, bladen var gröna men nu går de i guld, orange, brunt och gult. Vad ska jag göra?"
"Mina fläckar bleknar snabbt som du ser, allt förändras på hösten. Kom nu och gråt inte, Tala med Primula hon vet bättre än jag "

Så den lilla kaninen sprang tillbaka och passerade ekorren, räven, och maskrosälvan tills hon slutligen fann Primula, vårens älva. "Primula vad ska jag göra, mitt lilla träds blad är inte gröna längre! Nu går de i guld, orange gult och brunt. Är det för att jag skött om det dåligt? "
Primula vände sig till den lilla kaninen med ett milt leende och sa "det är klart att du tagit hand om det väl. Årstider skiftar. Tid rinner som bäcken genom skogen. På sommaren var bladen gröna, men nu är det höst så bladen ändrar färg och så småningom faller de till marken. Det blir snart vinter och ditt träd kommer att bli naket men var inte ledsen. Moder Natur vet vad hon gör. Efter vintern blir det vår Det blir alltid vår efter vintern och nya små blad kommer att börja växa på grenarna. Det blir sommar igen och ditt träd kommer att vara lika grönt som det var när du planterade det i din trädgård. "¨

Den lilla kaninen var mycket tacksam och glad. Hon bjöd sina vänner till fest De dansade och sjöng. Varje djur hade med sig något från höstskörden. Solrosfrön, korn bröd, sockermajs, mogna plommon, äpplen, hasselnötter och kamomillte! De hade det trevligt tillsammans. De åt, drack och dansade runt det färgsprakande trädet. "Jag älskar mitt träd", sa den lilla kaninen, och somnade vid dess rötter.

Inspired by... (kommer inom kort när jag hittat länken)

Höstlöven - En oktobersaga

Det var en gång en liten pojke som gick igenom en hög med spröda höstlöv som vinden samlat ihop från verandatrappan och jagat över gräset och vidare in i skogen.

Skogen var ljus och luftig. Trädens grenar var halvnakna och varje vindpust skakade ner en kaskad av guldfärgade löv. 

pojken stannade upp för att titta på en ekorre som kilade  över stigen med sin yviga svans böjd över ryggen och kinderna fulla med nötter. Ett stort, skrovligt eklöv, cirklade långsamt runt medan det föll och rörde nästan pojkens näsa på sin väg mot marken och landade slutligen på hans fötter med ett lätt prassel som lät alldeles som en suck. 

Pojken lutade sig fram alldeles i rätt ögonblick för att lyckas höra en tunn röst säga:"Du träffade inte riktigt rätt, eller hur?"Eklövets tunna, torra röst svarade: "Nej, den lille pojken var i vägen men det gör inget, västanvinden kommer att flytta mig igen.".

Pojken hoppade åt sidan "Vart skulle du?" frågade han. "Jag hoppades att jag skulle landa i ormbunkssnåret du nästan går på," svarade lövet. "Vi måste se efter det - det är ömtåligt, och i vintras gick kylan hårt åt det. Alla vi på min gren har kommit överens om att vi ska vara särskilt noga med att täcka ormbunken väl i år.." 

Innan pojken hann svara, inflikade en tjock liten röst ":Jag vill inte tränga mig före Ormbunken, men glöm inte mig." Pojken såg en tuva av blåsippans runt formade, gröna blad som blommar tidigt på våren.  "Jag trodde att boken skulle skicka mig ett täcke, men hittills har inte ett enda bokblad kommit nära mig ", fortsatte blåsippan. 

Pojken var förvånad, och skulle precis ställa en fråga, när en kaskad av gullris avbröt:"Det är dumt att ni redan börjat oroa er över vintertäcket. Ni vet mycket väl att västanvinden kommer att blåsa runt alla löv ändå. När Frosten kommer, är ni alla täckta. 

Håller trädens löv verkligen växterna skyddade från kyla? frågade pojken. Jag trodde att löven bara dog och föll ner till marken på hösten" Bara dog och föll ner! " - Lyssna på barnet "! hånade eklövet " Han vet då inte mycket! Det finns inte något sådant som att" bara dö "i skogen. Först när vi är på grenarna, serverar vi grön mat åt alla träd av solljus och regn,sedan täcker vi marken för att hålla undan Farbror Rimfrost från att klyva jorden och slita rötterna av växterna på vintern, Tjockt och mjukt täcker vi marken. " 

"Och vad händer med er sen ?" frågade pojken"Låt honom titta och se själv vad det blir av bladen," svarade gullriset tillrådligt."Titta under mig!" - "Och mig!" - "Och mig!", prasslade dussintals röster.

Pojken samlade ihop nävar av löst spridda eklöv och lade dem försiktigt på ormbunken. under dem fann han en massa tätt sammanpackade fuktiga löv, en del ek, en del bok, några lönn. När han försökte lyfta dem upptäckte han att de satt tätt ihop och lätt gick sönder när de separerades. En liten röd salamander kröp hastigt under en sten, och flera platta skalbaggar och tusenfotingar kilade iväg.

"Gräv djupare", uppmanade gullriset, när pojken tvekade. Han fann en pinne och vände upp mattan av våta löv. Under den låg en blandning av svart jord och blad, med endast venerna och stjälkarna kvar. Detta skikt var fyllt av små rötter, och var fuktigt och svalt. Pojken tyckte det såg ut som den jord hans mamma använde till sina krukväxter. Han grävde djupare med sin käpp, och fick upp ren, rik mull, utan spår av blad. Sen slog pinnen emot sten och han kunde inte gräva längre.

"Ser du nu vad det blir av oss?" frågade eklövet från sin nya bädd på ormbunken  "Den där svarta mullen är den finaste växtnäringen i världen -?! Bättre än all gödsel din far köper i säckar .Om tre år kommer jag att ge näring åt trädens, gullrisens och ormbunkens rötter, Eftersom jag ger dem näring, kommer det att växa nya blad, vilka i sin tur kommer att falla och  - Jag ska säga dig en sak, pojke lilla, inte ens löven går till spillo i skogen. "


Länk till engelsk orginalversion kommer inom kort

Och en länk till en vacker höstsaga av James Baldwin ur Fairy Stories an Fables, 1895.

The Life of a Leaf Jag har översatt den men kan tyvärr inte lägga ut den eftersom det finns copyright på den.

Nyckelpigan - En sommarsaga

Det var en gång en vacker sommardag på de gula blommornas äng 
Blommorna hade gula kronblad och var guldgula i mitten som små solar. 
Men en blomma var röd i mitten med svarta prickar. Alla de andra 
blommorna tittade på henne och skrattade. De tyckte hon var så ful. 

Vad de inte visste var, att på natten hade en liten nyckelpiga flugit runt för att söka sig en mjuk bädd att vila på och den hade valt den mjukaste och finaste blomman.

Det var så bekvämt i blomsterbädden, att nyckelpigan bestämde sig för att stanna. 
Hon flög iväg för att utforska världen varje dag. Och hon flög tillbaka på kvällen. Hon vilade alltid på samma mjuka blomma och berättade för blomman om allt hon sett. 

Nu önskade alla de andra blommorna att nyckelpigan hade valt dem  
som viloplats. De lutade sig närmare för att lyssna när hon berättade: 

"när jag flög ut en fin sommardag 
Var det detta  jag såg på vägen. 
Jag passerade ett fält av gräshoppor som spelade violin

Jag stannade för att lyssna till en ton så fin 
Jag dansade och dansade och dansade

och tackade dem vänligt, och sen flög jag fri 
och såg en flock fåglar som satt högt i ett träd. 
de sjöng och de sjöng och de sjöng 
Och en lät mig sitta på sin rygg när han flög" 

När nyckelpigan berättat för sin blomma om dagens 
äventyr, såg hon alla de gyllene ansiktena som såg på henne
och lyssnade. 

"Läggdags", sa hon, och slog sig ner på den fylliga, mjuka blomman 
och alla blommor suckade medan nattens täcke sänkte sig över dem. 

Nyckelpigan stannade hela sommaren på de soliga blommornas äng. 
Och hon berättade många historier för dem om världen precis bortom ängen.

Hur snön fick sin färg - En snödroppssaga (förenklad)

Denna saga publicerades första gången i April 2013, i syfte att berätta för Timon. I år när snödropparna börjat titta fram mycket tidigare har jag förenklat den och berättar den tillsammans med bilderna nedan. 

Barn från 2-4 år (och säkerligen äldre barn också)  älskar den!

För mycket länge sedan när världen var ny och alla växter fått sina färger kom en kylig kväll den allra första snöflingan nersinglandes. Eftersom snöflingan inte varit där när alla andra fått sina färger var den genomskinlig och färglös. Snön var ledsen för att den var osynlig. Ingen skulle kunna se den och ha glädje av den. Så snön frågade om det fanns någon färg kvar men blommorna hade fått de sista färgerna.

Snön gav sig glad iväg för att leta reda på en blomma som ville dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och gick fram till blomman och frågade:

"Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?"

"Absolut inte" svarade maskrosen. "Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och så får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar. Flytta på dig nu du skuggar solen."

Snön virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om färg men även blåklockan sa nej och såg skräckslagen ut av blotta tanken:

"Aldrig att jag skulle dela färg med en så kylig typ som du" sa blomman. "Jag är vårens blå skogsmatta. Om du bar min blåa ton kunde vi förväxlas och det går inte för sig sa blomman och Snön fick svepa vidare.

Den fick se en jättefin röd blomma. Den kröp fram till blomman och frågade : "Skulle jag kunna få lite lite av din färg för jag har ingen" men rosen sa "Ge dig iväg, du kyler ner mina vackra blad."

Vid det här laget var snön alldeles förtvivlad. Det verkade som om ingen ville hjälpa den. Snön hade så gott som givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig blomma med nedböjt huvud som den inte hade lagt märke till förut. Snön närmade sig försiktigt den lilla vita blomman och när den frågat om hon kunde tänka sig att dela med sig av lite färg nickade hon fort och svarade (med tunn röst):

"Ja, det är klart att jag hjälper dig".

"Vill du verkligen hjälpa mig?" (utropade snön förvånat).

"Ja" svarade snödroppen. "Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller kommer allt att bli insvept i skimrande vitt." Så Snödroppen gnuggade sina blad mot snön som genast blev vit.

"Du är min bästa vän" sa snön till snödroppen. "Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig!"  

Och om du tittar noga på snödroppen kan du se några gröna repor där hon skrubbade av den vita färgen och gav till snön. Och även om snön ser vit ut, håll upp lite av den mot ljuset så ser du att den fortfarande har kvar lite av sin genomskinlighet. Bara ytterst lite vitt behövdes för att göra snön synlig

Hemma har vi fått skynda oss att plocka fram Snödropps-madamen från i fjol:

Det skulle vara roligt att göra liknande figurer av rosen och blåklockan. (Maskrosen har jag redan).

An almost similar story in english:

How Snow got his Colour - A Snowdrop Story

A long time ago when the Earth was new, the creator was being very generous with the amounts of colour He handed out to the plants and animals. So much so, that by the time, Snow had heard that colour was being given out, when she came to ask the Creator for a little colour there was none left. Snow was transparent. 

The Creator was a little perplexed by this mistake. "Never mind," He said to Snow, "I'm sure some of the flowers will share a little of their colours with you. I gave them lots. Just go and ask."

So off Snow went, looking for flowers and a little of their colour. Before long, she came across Daffodil, who was looking gloriously yellow in the sunshine. "Hello Dandelion," said Snow, "I'm afraid the Creator ran out of colour and I'm looking for some. Would you be able to share a little bit of yellow with me?"

Daffodil waved her trumpet head around importantly. "No, no, no! I'm afraid that's impossible," she said, fixing Snow with an arrogant stare. "I'm too busy catching the sun's rays. If I lose any of my colour, I may not be noticed as much and not receive the warmth I need to grow. Go and look elsewhere for colour."

Snow shrugged her wet shoulders and kept on looking. Before long, she saw Bluebell, who was looking ever so bonny. "Hello Bluebell" said Snow. "Would you mind giving me a little of your colour? The Creator suggested I asked a flower for some colour."

Bluebell looked horrified at the thought. "Oh no, Snow!" she exclaimed. "That simply isn't possible. You see, I make a beautiful carpet of blue every spring in the woodlands. If you were my shade of blue, then everyone might get mixed up between us and that would never do. Go and find another flower to help you."

Poor Snow was beginning to feel quite desperate. Every flower seemed to need all their colour. Just then, she heard a little voice. It was the white Snowdrop. "Did I hear that you are needing some colour, Snow?" asked Snowdrop. "You can have some of mine. I've got lots of white. Here..."

Snowdrop carefully scraped some of the white of her inner tepals, revealing some of her underlying green and handed the white to snow, who immediately transformed with her colour. 

To this day, you can look closely at a snowdrop you can see the area of green streaks on the inner tepals where she scraped off her white colour to give to snow. And although when you see snow, it looks very white. If you hold a little snow up to the light, you will see it is transparent. Only a little white was ever needed to make snow visible. 

In return for colour, Snow made a special promise to Snowdrop. "As you gave me your colour, I am giving you the freedom to emerge safely through my blanket of snow, every year. You will be the flower that symbolises the end of winter and will announce that spring is coming. You will be forever special, because of this." 

And so it was to this day.

Äpplen, äpplen, äpplen

Vi fortsätter med äpplena; mos, mos och mos och 4-5 burkar torkade äpplen än så länge. Funderade och kollade recept på fruktläder men det verkar bara vara en krångligare variant av torkade äpplen; man brer ut moset på en plåt och torkar det vad jag har förstått. Kan väl inte smaka så annorunda än torkade äppelbitar, eller?

Alla Ingrid Marie har jag och Timon packat ner i en banankartong och lindat tidningspapper om varje äpple.

Kvar finns Cox Orange eller Cox Pomona, vilket det nu var, som också ska packas ner och lagras. De ska hålla sig ännu längre än Ingrid Marie har jag läst, men de vi har är inte så fina och inte så goda att äta direkt heller så efter att vi tagit hand om de äpplen som inte ska lagras och gjort pläppelmos (plommon+äpplen) och torkade äppelbitar av dem kanske vi ger oss på de där coxen och gör något av dem också. Tur att jag hittade en massa glasburkar på Blombacka i fredags! 

Höstdagjämning

G r a t i t u d e  *  S u n d a y

{Sunday's heartfelt tradition. A time to slow down, to reflect, to be grateful. A list of gratitudes.} 

Autumn Equinox!

Still lots of blueberries (on red leafed stems)

Lots of lingonberries

A blueberry-teeth-smile

Happy kids

 Laying on the field watching the clouds

working together

linking up with Taryn at Wooly Moss Roots for G r a t i t u d e  *  S u n d a y

Äppeltider!

Härliga äppeltider! Vi började för några veckor sen att plocka av det första trädet där äpplena mognat hemma hos barnens farmor och i helgen plockade vi av ett annat träd som nu hunnit få mogen frukt.

Igår kväll kom Ulf hem från Skoghall med två äppelsorter att provsmaka. Den ena sorten var det dags att plocka bestämde jag medan den andra kan vänta några veckor till. Så är det hemma hos barnens farmor också, det finns ett träd kvar att ta av längre fram. På Blombacka vet jag inte hur det blir. Ett träd har bra äpplen på några grenar. De andra träden har väldigt små äpplen. Jag vet inte om de kommer att växa till sig. Det behöver rensas bort en hel del runtomkring dem. De har dessutom inte blivit beskurna på ett antal decennier. Har hört att det bara blir miniäpplen på gamla träd men samtidigt har vi kollat upp på nätet hur det ska gå att fixa till och beskära sådana gamla träd så att frukten blir bra. Vi får väl testa och se hur det går.

Vi har i alla fall en lång härlig äppelperiod framför oss fortfarande. Jag har gjort mos i två omgångar. Jag delar äpplena, tar bort kärnhuset och kokar mjuka i lite vatten. Ena gången hade jag i kanel. Andra gången hade jag i vaniljpulver. Allt fryses in i glasburkar. Inget socker. Det ska tydligen funka med glasburkar om man inte fyller burkarna helt. Får kolla om svärmor har några fler glasburkar att låna ut eftersom vi inte har så många kvar. Har inte tänkt använda plastburkar.

Hmm... Om man kan använda glasburkar som det varit champinjoner eller marmelad i till att frysa mos så kan väl desamma även användas till att frysa annan mat i? Då behöver vi kanske inte köpa fler från Clas Ohlsson? Fast svägerskan som jobbar på miljökontor brukar komma med info som gör att de där allra billigaste lösningarna faller bort. Kanske inte ska frysa mos i dem heller. Hmm, får väl kolla med svägerskan.

Timon hade ingen lust att hjälpa till med mosning. Han satt på golvet vid sidan om och byggde med lego, trätågbanan och pussel och var nöjd med det under äppelkoket.

Midsommarkläder i folkdräktsstil nästan klara!

Vi vet ännu inte var vi ska fira midsommar i år men nu är i alla fall Timons midsommarkläder nästan klara. Det saknas bara en knapp och knapphål. Egentligen skulle det vara fler knappar för att bli mer folkdräktslikt men jag hade bara fem av samma sort. De här knapparna var kluriga att sy i. Jag brukar sy i knappar med maskin annars men det gick inte med dessa. Det är lite tjockare knappar med ett hål i.

Brodyren på västen har jag tänkt ska matcha dekorbandet på knäbyxorna lite grann. Jag har sytt mestadels med plattsöm och stjälkstygn och lite egenpåhittade stygn. Västen är fodrad i framstyckena med ett blommigt tyg i ljusblått med röda blommor som jag använt till foder förut. Bakstycket är sytt av två bitar tyg från ett par gamla manchesterbyxor.

Skjortan är sydd av min mor. Den är kanske 30 år gammal. Eller inte, jag vet faktiskt inte när hon sydde den. (Hoppas på en större version i samma stil till nästa år.)

Knäbyxorna med resår i midjan har jag sytt av 2-kronors muddtyget som jag köpt på tradera och använt till så mycket. Nu finns det bara tyg kvar till några muddar, varav högst en midjemudd.

Kostnad för midsommarkläderna: 15 kr för aceton utan olja som jag använde till att få bort mönstret med kulspetspenna som jag ritat på högra sidan av västen. Hade tänkt ha samma brodyr på båda sidor men det gröna garnet räckte inte och tiden hade i alla fall inte heller räckt för att hinna brodera på båda sidor. Tyckte det blev bra ändå.


Ni får kolla in mitt midsommarinlägg senare i veckan för att se kläderna in action!



We still don't know where to celebrate Midsummer this year but Timon's midsummer clothes inspired by scandinavian folkish costumes are almost finished. There's only a button and buttonholes left to be done. To be more folk-like there should have been more buttons but I only had these five at home.

This costume was entirely made of stuff that I  had at home. The backside for example was made of two pieces of fabric from an old pair of corduroys. (I didn't make the shirt though. It was made by my mother several years ago.) 

I only paid for the acetone that I used to get rid of the pencilmarks that I made on the right side of the vest. Initially my intention was to embroider both sides of the vest but I ran out of green yarn so I had to get rid of those marks. Even so I think it turned out pretty well. 

Look out for my Midsummer post in the end of the week (or maybe early next week) to see the costume in action!


Joining Nicole at Frontier Dreams for KCCO
and Maja at Husmorsskolan on Symöte