En grupp småälvor samlades i sitt bo långt under den stora ekens rötter. De hade det tryggt och hemtrevligt i den lilla underjordiska hålan som kantades av maskrosdun, fjädrar och torkad mossa.
Ute blåste vinden kall och och snön föll mjukt och täckte marken.
"Jag såg Solkungen idag" sa älvan som hette Rosa och drog sin mossmantel tätare omkring sig. "Jag såg honom när han vandrade bort genom skogen. Han såg gammal och trött ut. Hur är det med honom?"
"Den stora eken säger att han skall dö" svarade Påsklilja.
"Dö? Åh, vad ska vi göra nu?" Lilla Ängsgräs började gråta. "Om Solkungen dör kommer inte våra små plantvänner att gro. Fåglarna kommer inte att sjunga . Det kommer att vara vinter för alltid."
Syren, Maskros och Fläder försökte trösta sin vän men de var alla väldigt ledsna. Medan de kurade ihop sig tillsammans knackade det på den lilla dörren.
"Öppna älvor!" ropade någon högljutt. "Varför gömmer ni er?" Varför är ni inte med och firar vintersolståndet?
Rosa öppnade dörren och den lille tomten Knote kom in och skakade gnistrande snöflingor från kappa och luva.
"Vi är för ledsna för att fira" sa Påsklilja och torkade sina ögon. "Har du inte hört att Solkungen ska dö?"
"Han är redan död dumma älvor." Knotes runda mörka ögon glittrade av glädje. "Skynda er nu så vi inte kommer för sent till festen."
"Hur kan du skratta och vara glad?" Fläder stampade med sin lilla fot och blängde strängt på den lille tomten. "Om solkungen är död blir det vinter för alltid. Vi kommer aldrig att få se solen igen."
"Dumma små älvor." Knote tog tag om Maskros hand och drog upp henne . "Det finns något hemligt med vintersolståndet. Vill ni inte veta vad hemligheten är?" Älvorna såg förvånat på honom.
"Hemlighet? Vad då för hemlighet?. Vi är bara nya små älvor , dumma tomte. Vi har aldrig firat vintersolståndet förut."
"Kom och se, kom och se! Ta på era mantlar och följ med mej." Knote dansade och skuttade runt i hålan. "Skynda, skynda var inte slö! Till den heliga eklunden genom snö." Han dansade ut genom dörren och försvann.
"Vad menade tomten" frågade Rosa och plockade upp sin mantel av torkade rosenblad som hölls ihop med spindelväv och var kantad med gåsdun.
"Jag vet inte men Modern bor i den heliga eklunden." Ängsgräs drog på sig sin mössa. "Om vi går till gudinnan så kanske hon kan förklara vad Knote pratade om."
Älvorna lämnade sitt hemtrevliga lilla bo och pulsade iväg genom snön mot eklunden. Skogen var mörk, det enda ljus som lyste upp deras väg var månens ljus som lyste ner mellan de tjocka grangrenarna och de kala lönn- och hagtornskvistarna. Det var mycket svårt för dem att ta sig fram i snön eftersom de var så pyttesmå. När de vadade fram i den blöta snön och huttrade i den kalla blåsten mötte de en räv.
"Vart är ni på väg älvor?" frågade räven.
"Till den heliga lunden." svarade de, huttrande.
"Klättra upp på min rygg så för jag er raskt dit." Räven böjde sig ner så att älvorna kunde klättra upp. Sedan gav de sig iväg genom mörkret.
"Lyssna!" sa Syren när de närmade sig lunden med de heliga träden. "Någon sjunger glada sånger. Och det är många som sjunger."
De vackra tonerna bars över den kalla, stilla, månbelysta nejden. Det var de vackraste toner älvorna någonsin hört. Räven bar älvorna ända fram till änden av stenaltaret i mitten av lunden och böjde sig sedan ner.
"Titta" sa Fläder. "Där är Jungfrun och Modern och den Gamla Visa och mycket annat småfolk.
"De är alla glada och ler" sa Syren och betraktade alla varelser.
"Alla djuren är också här" viskade Maskros. "Varför tittar alla på modern?"
Älvorna flyttade sig närmare de tre kvinnorna på altarstenen. Modern höll ett knyte tätt intill sig i famnen och log mot det . Jungfrun sträckte sig ner och tog försiktigt upp älvorna i handen Hon höll dem nära modern så de kunde se vad hon bar på.
"En bebis!" ropade älvorna. "Ett nyfött barn! Se hur han skiner."
"Han är den nyfödde solkungen" sa jungfrun och log.
"Men Knote och den gamla eken sa att solkungen var död" svarade älvorna. "Hur kan den här lilla bebisen vara Solkungen?"
"Det är detta som är vintersolståndets stora hemlighet." Den gamla visa rörde vid barnets kind med sin skrynkliga hand. "Varje år måste Solkungen komma till den heliga lunden och dö då vintern är som mörkast. Jag tar hans själ till Modern som ger honom livet åter. Så är det för alla, inte bara för Solkungen."
"Du menar att allt lever och dör och får liv igen?" Älvorna såg med förundran ner på Solkungsbarnet i Moderns famn."
"Ja, mina små" sa den visa gamla häxan. "Livet har inget slut. Detta är vintersolståndets stora mystiska hemlighet."
Älvorna skrattade av glädje. "Jag tycker att den lille solguden ska få presenter" sa Rosa. "Jag ska visa honom var de vilda rosorna blommar på försommaren.
"Och jag ska lära honom att ropa på fåglarna och lyssna på vindens sång!" utbrast Maskros."
"När han blir äldre och starkare kommer blommorna att blomma när han rör vid dem, fåglarna återvänder för att sjunga sina sånger och luften blir varm av hans andedräkt och vintern håller sig borta för en tid. Solkungen kommer att springa och leka med er i skogen" sa Modern.
Älvorna sjöng för Solkungsbarnet, sånger om den kommande våren, de doftande blommorna, de surrande bina och skogens alla hemligheter. Och alla varelser som fanns i den heliga lunden stämde in. Sen tog räven dem tillbaka till deras hemtrevliga bo under den stora ekens rötter där de somnade och drömde underbara drömmar i väntan på vårens värme och allt roligt de skulle göra tillsammans med den lille solkungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar