Nedtrappning

Vi har börjat minska ned på amningen för att Timon ska sova bättre på nätterna. Det kan ju funka. Han sover ju fortfarande middag på dagen vilket de andra slutade med innan 1,5 års ålder. Kan bero på nattamningen eller medicinerna. Det hela har gått bättre än väntat. För några veckor sen bytte vi amningen till sömns i sängen på kvällen till vaket ammande i fåtöljen. Det hela inleddes med en förklaring med hjälp av Nallemin. Nallemin fick ammas i fåtöljen på kvällen och läggas vaken i sängen, när han ville ha "mer" fick han veta att han skulle få igen när han vaknade nästa gång. Timon var med på det hela. Och har tyckt om när jag visat upprepade gånger med nallen. Men läggningen tar väldigt lång tid först i fåtöljen med läsning och sen med sånger när vi ligger i sängen och ofta vill Timon inte ligga kvar och jag måste vara allt mer uppfinningsrik för att hålla kvar honom och måste ibland hålla fast honom. Men han har aldrig blivit ledsen för att han inte har fått ammas igen för att somna. Dock har han vaknat lika många gånger på natten som vanligt.

Sedan i fredags har vi trappat ner ytterligare. Det inte blivit någon amning på natten. Det hela inleddes liksom förra gången med upprepade förklaringar med hjälp av gosedjur. Timon uppskattar när jag visar hur det kommer att bli varje kväll och verkar se fram emot det. Det har funkat bra. Han har inte blivit ledsen utan  somnat om snabbt. Han får igen på morgonen. Lite svårt att avgöra bara vad som ska räknas som morgon. En morgon var det kl halv 6 sen somnade han om och vaknade halv åtta. En annan morgon blev det vid 6.30. Sen somnade han igen.

Vill bara berätta, det går alltså att trappa ner på amningen i samförstånd utan ledsamheter. I alla fall har det funkat för oss. Än så länge.

Valborgspyssel och en Valborgssaga

På tisdag är det Valborgsmässoafton. Förra året grillade vi på en vacker plats och besökte inte någon Valborgseld men det här året kommer vi att åka till Mariebergsskogen för att titta på elden. Det var flera år sedan jag var med. Ulf har åkt iväg själv med de stora barnen. Det kommer att bli sent och vi ska åka till våra hus dagen efter men det får bli som det blir. Jag tror att Timon kommer att uppskatta och ha glädje av att få vara med. Så nu är det bara att bygga upp lite förväntan. Det behövs lite mer sagoskimmer kring Valborgsfirandet, lite mer förtrollning, lite mer förundran, lite mer fantasi, eller hur?

Flamfolket tänder tillsammans den stora Valborgselden för att fira och markera att en ny tid på året inleds. De behövs när vintern tar slut och våren tar vid för att skydda och försvara mot troll och annat oknytt när lagårdsdjuren ska släppas ut på sommarbete. De renar, gör slut på vintergrått slask och sjukdomar som kommit fram i tö.

Flamfolket och den stora Valborgselden

Blommorna log i solskenet. Våren hade kommit. Snödropparna hade varit vakna länge och fått sällskap av krokus, scilla, maskros och blåsippa. En och annan påsklilja hade också vaknat och hälsat Våren godmorgon men djuren hade ännu inte släppts ut ur sina stall till de gröna betesmarkerna. 

Än fanns det förvirrade kallknytt och vintertroll kvar. De behövde få tydligt reda på att deras tid var förbi. Våren var här för att stanna och det var dags för dem att ge sig av. Blev de kvar i en tid som inte var deras kunde de göra skada och smitta djur och natur. Våren behövde beskydd och försvar i den bräckliga brytningstid som skulle komma på Valborgsmässoafton. Vinterns förvirrade anhängare skulle förklara sin sista strid för att övervinna Våren. De ville låta Vintern lägga Våren under sitt tjocka täcke av snö med sin kalla hand, kyliga andedräkt och isande stormar. Vem skulle skydda Våren och kämpa mot Vintern mer än solens alla strålar? Solen hade skickat bud om hjälp.

Flamfolket hade svarat och solen godkänt dem. Tillsammans skulle flamfolk från när och fjärran samlas på Valborgsmässoaftonen och tända de stora Valborgseldarna. De skulle skrämma bort troll och allt vinterknytt, rena luften från den sjukdom de kunde bära med sig och markera att vinterväsenas tid var förbi för den här gången. Det var dags att lämna plats åt det nya.

Och flamfolket gjorde som de lovat. De samlades på Valborgskvällen och tände tillsammans eldarna. Och de brann så hett för våren. De brann länge och högt, deras lågor bredde ut sig, växte och sträckte sig mot himlen, de sjöng alla vårsånger de kunde och förmådde på flamfolks språk, ett språk ingen människa kan förstå och de vann striden åt våren medan Vinterns väsen gav vika.

Om du deltar i valborgsfirandet och är där för att titta på elden, gå inte för nära. 

Flamfolk sprakar runt i dess ytterområden för att försvara brasan, 

du kan se dem som små glödheta gnistor som skjuter ut från elden. 

Och om du lyssnar kan du höra deras sprakiga sång.

Flamfolket har jag gjort på samma sätt som snöälvorna, valentinälvorna och solen förutom att jag gjorde kroppen kortare och lämnade öppet längst ner där jag limmade och stoppade in fjädrar (eldsflammor). Flammorna har jag limmat fast på ett piprensardiadem som jag sen limmat fast på huvudet. Facklorna är pinnar från trädgården med flammor av filt.

Hope to be able to come up with a translation for my english readers soon. 

Joining The Magic Onions för Friday's Nature Table,
Natural Suburbia for Creative Friday
and Frontier Dreams for Keep Calm Craft On

Here's my story in english:

The Flame People and the Walpurgis Fire

The flowers smiled as they lifted their heads to catch the sunrays. Spring had arrived. The snowdrops had been awake for a long time by now and had been joined by crocus, squill, dandelion and hepatica. Some occasional daffodil had also awakened and greeted the sun good morning, but the farm animals had not been let out of their stables to their green pastries.

Still there were confused frost goblins and winter trolls left. They needed to find out that their time had passed. Spring was here to stay and it was time for them to go. If they stayed in a season that didn't belong to them they could cause harm to animals and nature. Spring needed protection and defense in the fragile transition that would occur on Walpurgis Night. The bewildered supporters  of Winter would declare their last battle in order to overcome Spring. They wanted to let Winter bury Spring under a thick blanket of snow with his cold hand, chilly breath and icy storms. Who would protect Spring and fight Winter except all rays of the sun? The sun had sent for help.

Flamepeople had responded and Sun had approved. Together flamepeople from near and far would gather on Walpurgis Night to light the big fires. They would frighten away trolls an wintergoblins, clean the air from diseases the may carry with them and mark that the season of Winter was over and it was time to make way for the new.

And flamepeople did what was told. They gathered at Walpurgis Night and together they lit the great fires. And they burned so hot and passionately in the name of Spring. They burned long and loud. Their flames spread out, grew and stretched to the sky. They sang all the spring songs they knew, in flamfolks language, a language no human being can understand or perceive the beauty of. And they won the battle for Spring as Winter gave way.


And if you participate in the celebration of Walpurgis and watch the fire, don't go too close. Flamepeople crackle around its outskirts to defend the fire,
You can see them as small red-hot sparks that shoot out from it.
And if you listen you can hear their sparkling song

13 år med Lova

G r a t i t u d e * S u n d a y

G r a t i t u d e  *  S u n d a y

{Sunday's heartfelt tradition. A time to slow down, to reflect, to be grateful. A list of gratitudes.} 

*

Throughout the week I've felt grateful for: 

• enchantment, walking through another week with a feeling of  joyfullness since that dream did come true, in the very last minute, after all
• eagerness, to start the project
• dreamweaving, plans being made in delight and happiness
• zeal
• pure luck, that allowed us to take on this project  on a small budget
• helpfull kids, since we're eager to finish things at home before starting our work on May 1. 

Joining Taryn at Wooly Moss Roots for G r a t i t u d e  *  S u n d a y

Vårt senaste loppisfynd!

Kontraktet är påskrivet och handpenningen betald.

Nu har vi att göra i sommar och nästa sommar och nästa och nästa...

I sommar kommer vi att spendera mycket tid tillsammans! Och förhoppningsvis nästa och nästa...och många fler somrar framöver.

Den 1:a Maj sätter vi igång projekt sommarhus .

Håll utkik efter vår nya blogg om renoveringen som kommer att startas framöver !

Mums i Mars

Timons vegetariska favorit i Mars blev böngryta med majs och fetaost från Ekovardag och jag tyckte bäst om en bönsallad som jag svängde ihop med inspiration från Sjalbarn.

Böngryta med majs och fetaost

Snabblagad rätt som är lagom för en treåring att hjälpa till med.  

  

1 paket krossade tomater
1 pressad vitlöksklyfta
1 buljongtärning
3-4 dl kidneybönor (vi tog borlottibönor för Emmy gillar inte kidneybönor)
1-2 dl vatten
2 nävar haricot verts
basilika
majs efter smak
fetaost

Koka upp tomatkross, vitlök, buljong och bönor. Späd med vatten. Tillsätt gröna bönor och majs. Smaka av med basilika. Puttra några minuter. Var och en får lägga i fetaost på sin tallrik efter smak.

Kall bönsallad

Valfria bönor, t ex svarta bönor och borlottibönor
hackad tomat
pressad vitlök
curry
olivolja
vinäger
lite sweet chili sås

G r a t i t u d e * S u n d a y

G r a t i t u d e  *  S u n d a y

{Sunday's heartfelt tradition. A time to slow down, to reflect, to be grateful. A list of gratitudes.} 

*

Throughout the week I've felt grateful for: 

• a  popping, bubbling, growing, enchanting elation throughout the week as moment by moment it seemed more and more likely that a dream would come true 
• the growing confidence it gave me to be actively involved in the progress
• as luck didn't follow us all the way this week, the experience defined my goals. A once in a lifetime opportunity that never will comeback slipped through our fingers but the defeat gave me something. If my dreams  were somewhat foggy and floating before, they're now more distinct and clear to me. And I'm eager to follow that other road.
• the  knowledge that we did everything we could in this matter and even a little bit more
• my sweet Elvin - allways eager to help, making the dishes and emptying and filling the dishwasher day after day.
• my three big kids taking care of their youngest brother this morning as I had some important long phonecalls to make
• Timon recovering, getting back his appetite, showing a much better mood today.
• Staying at home all week during the holidays
• the joy in filling a trailer with trash from the garden in good company

Joining Taryn at Wooly Moss Roots for  G r a t i t u d e  *  S u n d a y  

Hur snön fick sin färg - En snödroppssaga

För mycket länge sedan när världen var ny och alla djur, alla fåglar, alla träd och alla blommor skapades och fick sina vackra färger kom en kylig kväll den allra första snöflingan nersinglandes. Eftersom snöflingan inte varit där när alla andra fått sina färger var den genomskinlig och färglös. Snön var ledsen för att den var osynlig. Ingen skulle kunna se den och ha glädje av den. Så snön gick till Moder Jord och frågade om det fanns någon färg kvar men det fanns det inte; blommorna hade fått de sista färgerna. Men kanske kunde snön be att få låna lite färg av någon av blommorna?

Snön gav sig lättad till sinnes iväg för att leta reda på en blomma som ville dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och gick fram till blomman och frågade:
"Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg eftersom jag inte har någon färg?"
"Absolut inte" svarade maskrosen. "Jag vill behålla all solgul färg själv. om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och så får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar. Flytta på dig nu du skuggar solen."

Snön gav sig nedtyngd av därifrån och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om färg men även denna nekade snön och såg skräckslagen ut av blotta tanken:
"Aldrig att jag skulle dela färg med en så kylig typ som du" sa blomman. "Jag är vårens blå skogsmatta. Om du bar min blåa ton kunde vi förväxlas och det går inte för sig sa blomman och Snön fick svepa vidare.

Den tappade nästan andan när den fick se en jättefin rosa blomma. Den kröp fram till blomman och frågade : "Skulle jag kunna få lite lite av din färg för jag har ingen" men rosen sa "Ge dig iväg du kyler ner mina vackra blad."

Vid det här laget var snön så förtvivlad att den hade tårar i ögonen. Det verkade som om ingen ville hjälpa den. Snön hade så gott som givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig blomma med nedböjt huvud som den inte hade lagt märke till förut. Snön närmade sig försiktigt den lilla vita blomman och när den frågat om hon kunde tänka sig att dela med sig av lite färg nickade hon fort och svarade med tunn röst:
"Ja, det är klart att jag hjälper dig".
"Vill du verkligen hjälpa mig?" utropade snön förvånat.
"Ja" svarade snödroppen. "Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller kommer allt att bli insvept i skimrande vitt." Så Snödroppen gnuggade sina blad mot snön som genast blev vit.

"Du är min bästa vän" sa snön till snödroppen. "Varje år när vintern fortfarande håller jorden i ett fast grepp ska jag se till att dina blommor är de första som slår ut. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig!"  Snön var väldigt tacksam.

Därför är snön så snäll mot snödroppen och låter den blomma i sin famn och om du tittar noga på snödroppen kan du se några gröna repor där hon skrubbade av den vita färgen och gav till snön. Och även om snön ser vit ut, håll upp lite av den mot ljuset så ser du att den fortfarande har kvar lite av sin genomskinlighet. Bara ytterst lite vitt behövdes för att göra snön synlig

Det är så roligt att se hur Timon förundras över det som händer i naturen nu när våren börjar ge sig till känna och årstiderna växlar. Att det kommit snödroppar är något stort och högtidligt. När Elvin kom in med en blåsippa och stack in den i hans lila näve igår kväll var hans uppmärksamhet helhjärtat och högtidligt inriktad på den lilla blomman och vi sjöng blåsippans egen sång som jag tror han kan utantill.







An almost similar story in english:

How Snow got his Colour - A Snowdrop Story

A long time ago when the Earth was new, the creator was being very generous with the amounts of colour He handed out to the plants and animals. So much so, that by the time, Snow had heard that colour was being given out, when she came to ask the Creator for a little colour there was none left. Snow was transparent. 

The Creator was a little perplexed by this mistake. "Never mind," He said to Snow, "I'm sure some of the flowers will share a little of their colours with you. I gave them lots. Just go and ask."

So off Snow went, looking for flowers and a little of their colour. Before long, she came across Daffodil, who was looking gloriously yellow in the sunshine. "Hello Dandelion," said Snow, "I'm afraid the Creator ran out of colour and I'm looking for some. Would you be able to share a little bit of yellow with me?"

Daffodil waved her trumpet head around importantly. "No, no, no! I'm afraid that's impossible," she said, fixing Snow with an arrogant stare. "I'm too busy catching the sun's rays. If I lose any of my colour, I may not be noticed as much and not receive the warmth I need to grow. Go and look elsewhere for colour."

Snow shrugged her wet shoulders and kept on looking. Before long, she saw Bluebell, who was looking ever so bonny. "Hello Bluebell" said Snow. "Would you mind giving me a little of your colour? The Creator suggested I asked a flower for some colour."

Bluebell looked horrified at the thought. "Oh no, Snow!" she exclaimed. "That simply isn't possible. You see, I make a beautiful carpet of blue every spring in the woodlands. If you were my shade of blue, then everyone might get mixed up between us and that would never do. Go and find another flower to help you."

Poor Snow was beginning to feel quite desperate. Every flower seemed to need all their colour. Just then, she heard a little voice. It was the white Snowdrop. "Did I hear that you are needing some colour, Snow?" asked Snowdrop. "You can have some of mine. I've got lots of white. Here..."

Snowdrop carefully scraped some of the white of her inner tepals, revealing some of her underlying green and handed the white to snow, who immediately transformed with her colour. 

To this day, you can look closely at a snowdrop you can see the area of green streaks on the inner tepals where she scraped off her white colour to give to snow. And although when you see snow, it looks very white. If you hold a little snow up to the light, you will see it is transparent. Only a little white was ever needed to make snow visible. 

In return for colour, Snow made a special promise to Snowdrop. "As you gave me your colour, I am giving you the freedom to emerge safely through my blanket of snow, every year. You will be the flower that symbolises the end of winter and will announce that spring is coming. You will be forever special, because of this." 

And so it was to this day.

Påskfavoriten

Varje kväll under påsken fick Timon välja en påskhare (ähum kanin...) ur korgen med påskharar  som skulle få följa med upp och sova med honom på natten och det blev den här som fick följa med kväll efter kväll. Egentligen köpte jag alla dessa kaniner på barnloppis i Malmö i somras för att ha till en påsksaga men det blev inte av att jag gjorde något av den i år eftersom vi hade en annan påsksaga.

Nytt sytt: Påskbrallor

Och så blev då påskbrallorna äntligen klara och nedklämda i ett påskägg efter mycket krångel, men fina blev de! Det syns inte så tydligt på bilderna men de har två fickor fram och ett grönt och ett gult ben på framsidan.

Joining Nicole at Frontier Dreams on Keep Calm Craft On
and Maja at Husmorsskolan on Symöte

Vintern och Våren - en saga

En gammal man satt ensam i sitt hus. Det fanns skuggor överallt. Det var mörkt och dystert. Den gamle brydde sig inte om skuggorna och mörkret för han tänkte på allt mäktigt han uträttat. "Det finns ingen annan i världen som har uträttat sådana stordåd som jag", muttrade han  och räknade dem högt. Ett ljud utifrån avbröt honom. "Vad kan det vara? sa han till sig själv. "Hur vågar något avbryta mig? Jag har sagt åt allt att vara stilla. Det låter som porlande vatten. Jag har ju sagt till vattnet att hålla sig tyst och stilla. Där är det igen. Det låter som fågelsång. Jag har ju skickat iväg alla fåglar långt söderut."

Någon öppnade dörren och kom in. Det var en pojke med soliga lockar och rosigt ansikte. "Vem har sagt att du fick komma in?" muttrade gubben. "Gjorde inte du det?"  frågade pojken muntert. "Jag kom kanske utan att fråga, men du förstår alla är så glada att se mig och..."

"Inte jag" avbröt gubben.

"Jag har hört ryktas om dina bedrifter" sa pojken "och jag har kommit för att ta reda på om det jag hört är sant." "Stordåden är mer sanna än det du hört berättas om dem" muttrade den gamle "för sagorna, sägnerna och historierna som berättas är aldrig storslagna nog. Ingen kan räkna allt det fantastiska jag gjort."

"Vilka är dina stordåd?" frågade pojken allvarligt men med en glimt i ögat som påminde om gnistrande vågor i solsken. "Låt oss ta reda på vilken av oss som har det mest storslagna att berätta."

Elvin 2006

"När jag andas på floden förvandla den till is" sa den gamle.
"När jag andas på isen förvandlas den till en flod" sa pojken
"Jag kan säga till vattnet att stå still och det vågar inte röra sig." sa gubben
"Jag säger: Var inte stilla mer och det skyndar sig och porlar nedför berget
"Jag skakar mitt vita huvud" sa den gamle "och världen täcks av snö."
"Jag skakar mina lockar" sa pojken "och luften sprakar av solsken. På ett ögonblick är snön borta."
"Jag säger till fåglarna: sjung inte mera, lämna mig ifred, och de sprider ut sina vingar och flyger bort i fjärran."
Jag säger "Små fåglar, kom tillbaka och på ett ögonblick är de tillbaka och sjunger de vackraste sånger för mig."
"Ingen kan räkna trädens löv" sa den gamle "men vare sig jag skakar träden med min isiga hand eller vänder min kalla andedräkt mot dem faller de till marken i fruktan och bävan. Finns det några rykten om mina dåd som är större än detta?Pojken svarade allvarligt men med skratt i rösten: "Jag har aldrig sett löven falla till marken för när jag kommer är de alla gröna och fina och darrar av lycka över att se mig."

Så talade de natten lång och när morgonen närmade sig verkade den gamle uttröttad medan pojken blev allt piggare och gladare. Dagen grydde och pojken vände sig om för att öppna dörren. Träden var fulla av fåglar och när de såg honom sjöng de "Åh vackra vår, glada är vi över att se ditt ansikte åter!
"Mina egna kära fåglar!" ropade våren. Han vände sig om igen för att säga hejdå men den gamle var borta och där han stått fanns bara snöflingor, men var det snöflingor? Han tittade igen. Det var små vita snödroppar, vårens första blommor, de enda blommor som kan minnas vintern.

Elvin 2006

Winter and Spring - A Story

AN old man sat alone in his house. It was full of shadows; it was dark and gloomy. The old man cared
nothing for the shadows or the darkness, for he was thinking of all the mighty deeds that he had done. "There is no one else in the world," he muttered, "who has done such deeds as I," and he counted them over aloud. A sound outside of the house interrupted him. "What can it be?" he said to himself. "How dares anything interrupt me? I have told all things to be still. It sounds like the rippling of waters, and I have told the waters to be quiet in their beds. There it is again. It is like the singing of birds, and I have sent the birds far away to the south."
Some one opened the door and came in. It was a youth with sunny curls and rosy face.
"Who said you might come in?" muttered the old man.
"Did not you?" asked the youth, with a merry little laugh. "I am really afraid that I came without asking. You see, every one is glad to see me and"--
"I am not," interrupted the old man.
"I have heard rumors of your great deeds," said the youth, "and I came to see whether the tales are true."
"The deeds are more true than the tales," muttered the old man, "for the tales are never great enough. No one can count the wonderful things I have done."
"And what are they?" asked the young man gravely, but with a merry little twinkle in his eyes that would have made one think of the waves sparkling in the sunlight. "Let us see whether you or I can tell the greatest tale."
"I can breathe upon a river and turn it to ice," said the old man.
"I can breathe upon the ice and turn it to a river," said the youth.
"I can say to water, 'Stand still,' and it will not dare to stir."
"I can say, 'Stand no longer,' and it will go running and chattering down the mountain side."
"I shake my white head," said the old man, "and snow covers the earth."
"I shake my curls," said the young man, "and the air sparkles with sunshine. In a moment the snow is gone."
"I say to the birds, 'Sing no more. Leave me,' and they spread their wings and fly far away."
"I say, 'Little birds, come back,' and in a moment they are back again and singing their sweetest songs to me."
"No one can count the leaves," said the old man, "but whether I shake the trees with my icy touch, or whether I turn my cold breath upon them, they fall to the ground with fear and trembling. Are there any rumors of my deeds as great as that?"
The young man answered gravely, but with a laugh in his voice, "I never saw any leaves falling to the ground, for when I appear, they are all fair and green and trembling with the gladness of my coming."
So the two talked all night long. As morning came near, the old man appeared weary, but the youth grew merrier. The sunlight brightened, and the youth turned to the open door. The trees were full of birds, and when they saw him, they sang, "O beautiful spring! glad are we to look again upon your face."
"My own dear birds!" cried spring. He turned to say good-by, but the old man was gone, and where he had stood were only snowflakes. But were they snowflakes? He looked again. They were little white snowdrops, the first flowers of spring, the only flowers that can remember the winter.