För mycket länge sedan när världen var ny och alla djur, alla fåglar, alla träd och alla blommor skapades och fick sina vackra färger kom en kylig kväll den allra första snöflingan nersinglandes. Eftersom snöflingan inte varit där när alla andra fått sina färger var den genomskinlig och färglös. Snön var ledsen för att den var osynlig. Ingen skulle kunna se den och ha glädje av den. Så snön gick till Moder Jord och frågade om det fanns någon färg kvar men det fanns det inte; blommorna hade fått de sista färgerna. Men kanske kunde snön be att få låna lite färg av någon av blommorna?
Snön gav sig lättad till sinnes iväg för att leta reda på en blomma som ville dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och gick fram till blomman och frågade:
"Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg eftersom jag inte har någon färg?"
"Absolut inte" svarade maskrosen. "Jag vill behålla all solgul färg själv. om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och så får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar. Flytta på dig nu du skuggar solen."
Snön gav sig nedtyngd av därifrån och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om färg men även denna nekade snön och såg skräckslagen ut av blotta tanken:
"Aldrig att jag skulle dela färg med en så kylig typ som du" sa blomman. "Jag är vårens blå skogsmatta. Om du bar min blåa ton kunde vi förväxlas och det går inte för sig sa blomman och Snön fick svepa vidare.
Den tappade nästan andan när den fick se en jättefin rosa blomma. Den kröp fram till blomman och frågade : "Skulle jag kunna få lite lite av din färg för jag har ingen" men rosen sa "Ge dig iväg du kyler ner mina vackra blad."
Vid det här laget var snön så förtvivlad att den hade tårar i ögonen. Det verkade som om ingen ville hjälpa den. Snön hade så gott som givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig blomma med nedböjt huvud som den inte hade lagt märke till förut. Snön närmade sig försiktigt den lilla vita blomman och när den frågat om hon kunde tänka sig att dela med sig av lite färg nickade hon fort och svarade med tunn röst:
"Ja, det är klart att jag hjälper dig".
"Vill du verkligen hjälpa mig?" utropade snön förvånat.
"Ja" svarade snödroppen. "Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller kommer allt att bli insvept i skimrande vitt." Så Snödroppen gnuggade sina blad mot snön som genast blev vit.
"Du är min bästa vän" sa snön till snödroppen. "Varje år när vintern fortfarande håller jorden i ett fast grepp ska jag se till att dina blommor är de första som slår ut. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig!" Snön var väldigt tacksam.
Därför är snön så snäll mot snödroppen och låter den blomma i sin famn och om du tittar noga på snödroppen kan du se några gröna repor där hon skrubbade av den vita färgen och gav till snön. Och även om snön ser vit ut, håll upp lite av den mot ljuset så ser du att den fortfarande har kvar lite av sin genomskinlighet. Bara ytterst lite vitt behövdes för att göra snön synlig
Det är så roligt att se hur Timon förundras över det som händer i naturen nu när våren börjar ge sig till känna och årstiderna växlar. Att det kommit snödroppar är något stort och högtidligt. När Elvin kom in med en blåsippa och stack in den i hans lila näve igår kväll var hans uppmärksamhet helhjärtat och högtidligt inriktad på den lilla blomman och vi sjöng blåsippans egen sång som jag tror han kan utantill.
An almost similar story in english:
An almost similar story in english:
How Snow got his Colour - A Snowdrop Story
A long time ago when the Earth was new, the creator was being very generous with the amounts of colour He handed out to the plants and animals. So much so, that by the time, Snow had heard that colour was being given out, when she came to ask the Creator for a little colour there was none left. Snow was transparent.
The Creator was a little perplexed by this mistake. "Never mind," He said to Snow, "I'm sure some of the flowers will share a little of their colours with you. I gave them lots. Just go and ask."
So off Snow went, looking for flowers and a little of their colour. Before long, she came across Daffodil, who was looking gloriously yellow in the sunshine. "Hello Dandelion," said Snow, "I'm afraid the Creator ran out of colour and I'm looking for some. Would you be able to share a little bit of yellow with me?"
Daffodil waved her trumpet head around importantly. "No, no, no! I'm afraid that's impossible," she said, fixing Snow with an arrogant stare. "I'm too busy catching the sun's rays. If I lose any of my colour, I may not be noticed as much and not receive the warmth I need to grow. Go and look elsewhere for colour."
Snow shrugged her wet shoulders and kept on looking. Before long, she saw Bluebell, who was looking ever so bonny. "Hello Bluebell" said Snow. "Would you mind giving me a little of your colour? The Creator suggested I asked a flower for some colour."
Bluebell looked horrified at the thought. "Oh no, Snow!" she exclaimed. "That simply isn't possible. You see, I make a beautiful carpet of blue every spring in the woodlands. If you were my shade of blue, then everyone might get mixed up between us and that would never do. Go and find another flower to help you."
Poor Snow was beginning to feel quite desperate. Every flower seemed to need all their colour. Just then, she heard a little voice. It was the white Snowdrop. "Did I hear that you are needing some colour, Snow?" asked Snowdrop. "You can have some of mine. I've got lots of white. Here..."
Snowdrop carefully scraped some of the white of her inner tepals, revealing some of her underlying green and handed the white to snow, who immediately transformed with her colour.
To this day, you can look closely at a snowdrop you can see the area of green streaks on the inner tepals where she scraped off her white colour to give to snow. And although when you see snow, it looks very white. If you hold a little snow up to the light, you will see it is transparent. Only a little white was ever needed to make snow visible.
In return for colour, Snow made a special promise to Snowdrop. "As you gave me your colour, I am giving you the freedom to emerge safely through my blanket of snow, every year. You will be the flower that symbolises the end of winter and will announce that spring is coming. You will be forever special, because of this."
And so it was to this day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar