En gammal man satt ensam i sitt hus. Det fanns skuggor överallt. Det var mörkt och dystert. Den gamle brydde sig inte om skuggorna och mörkret för han tänkte på allt mäktigt han uträttat. "Det finns ingen annan i världen som har uträttat sådana stordåd som jag", muttrade han och räknade dem högt. Ett ljud utifrån avbröt honom. "Vad kan det vara? sa han till sig själv. "Hur vågar något avbryta mig? Jag har sagt åt allt att vara stilla. Det låter som porlande vatten. Jag har ju sagt till vattnet att hålla sig tyst och stilla. Där är det igen. Det låter som fågelsång. Jag har ju skickat iväg alla fåglar långt söderut."
Någon öppnade dörren och kom in. Det var en pojke med soliga lockar och rosigt ansikte. "Vem har sagt att du fick komma in?" muttrade gubben. "Gjorde inte du det?" frågade pojken muntert. "Jag kom kanske utan att fråga, men du förstår alla är så glada att se mig och..."
"Inte jag" avbröt gubben.
"Jag har hört ryktas om dina bedrifter" sa pojken "och jag har kommit för att ta reda på om det jag hört är sant." "Stordåden är mer sanna än det du hört berättas om dem" muttrade den gamle "för sagorna, sägnerna och historierna som berättas är aldrig storslagna nog. Ingen kan räkna allt det fantastiska jag gjort."
"Vilka är dina stordåd?" frågade pojken allvarligt men med en glimt i ögat som påminde om gnistrande vågor i solsken. "Låt oss ta reda på vilken av oss som har det mest storslagna att berätta."
 |
| Elvin 2006 |
"När jag andas på isen förvandlas den till en flod" sa pojken
"Jag kan säga till vattnet att stå still och det vågar inte röra sig." sa gubben
"Jag säger: Var inte stilla mer och det skyndar sig och porlar nedför berget
"Jag skakar mitt vita huvud" sa den gamle "och världen täcks av snö."
"Jag skakar mina lockar" sa pojken "och luften sprakar av solsken. På ett ögonblick är snön borta."
"Jag säger till fåglarna: sjung inte mera, lämna mig ifred, och de sprider ut sina vingar och flyger bort i fjärran."
Jag säger "Små fåglar, kom tillbaka och på ett ögonblick är de tillbaka och sjunger de vackraste sånger för mig."
"Ingen kan räkna trädens löv" sa den gamle "men vare sig jag skakar träden med min isiga hand eller vänder min kalla andedräkt mot dem faller de till marken i fruktan och bävan. Finns det några rykten om mina dåd som är större än detta?Pojken svarade allvarligt men med skratt i rösten: "Jag har aldrig sett löven falla till marken för när jag kommer är de alla gröna och fina och darrar av lycka över att se mig."
Så talade de natten lång och när morgonen närmade sig verkade den gamle uttröttad medan pojken blev allt piggare och gladare. Dagen grydde och pojken vände sig om för att öppna dörren. Träden var fulla av fåglar och när de såg honom sjöng de "Åh vackra vår, glada är vi över att se ditt ansikte åter!
"Mina egna kära fåglar!" ropade våren. Han vände sig om igen för att säga hejdå men den gamle var borta och där han stått fanns bara snöflingor, men var det snöflingor? Han tittade igen. Det var små vita snödroppar, vårens första blommor, de enda blommor som kan minnas vintern.
 |
| Elvin 2006 |
Winter and Spring - A Story
AN old man sat alone in his house. It was full of shadows; it was dark and gloomy. The old man cared
nothing for the shadows or the darkness, for he was thinking of all the mighty deeds that he had done. "There is no one else in the world," he muttered, "who has done such deeds as I," and he counted them over aloud. A sound outside of the house interrupted him. "What can it be?" he said to himself. "How dares anything interrupt me? I have told all things to be still. It sounds like the rippling of waters, and I have told the waters to be quiet in their beds. There it is again. It is like the singing of birds, and I have sent the birds far away to the south."
Some one opened the door and came in. It was a youth with sunny curls and rosy face.
"Who said you might come in?" muttered the old man.
"Did not you?" asked the youth, with a merry little laugh. "I am really afraid that I came without asking. You see, every one is glad to see me and"--
"I am not," interrupted the old man.
"I have heard rumors of your great deeds," said the youth, "and I came to see whether the tales are true."
"The deeds are more true than the tales," muttered the old man, "for the tales are never great enough. No one can count the wonderful things I have done."
"And what are they?" asked the young man gravely, but with a merry little twinkle in his eyes that would have made one think of the waves sparkling in the sunlight. "Let us see whether you or I can tell the greatest tale."
"I can breathe upon a river and turn it to ice," said the old man.
"I can breathe upon the ice and turn it to a river," said the youth.
"I can say to water, 'Stand still,' and it will not dare to stir."
"I can say, 'Stand no longer,' and it will go running and chattering down the mountain side."
"I shake my white head," said the old man, "and snow covers the earth."
"I shake my curls," said the young man, "and the air sparkles with sunshine. In a moment the snow is gone."
"I say to the birds, 'Sing no more. Leave me,' and they spread their wings and fly far away."
"I say, 'Little birds, come back,' and in a moment they are back again and singing their sweetest songs to me."
"No one can count the leaves," said the old man, "but whether I shake the trees with my icy touch, or whether I turn my cold breath upon them, they fall to the ground with fear and trembling. Are there any rumors of my deeds as great as that?"
The young man answered gravely, but with a laugh in his voice, "I never saw any leaves falling to the ground, for when I appear, they are all fair and green and trembling with the gladness of my coming."
So the two talked all night long. As morning came near, the old man appeared weary, but the youth grew merrier. The sunlight brightened, and the youth turned to the open door. The trees were full of birds, and when they saw him, they sang, "O beautiful spring! glad are we to look again upon your face."
"My own dear birds!" cried spring. He turned to say good-by, but the old man was gone, and where he had stood were only snowflakes. But were they snowflakes? He looked again. They were little white snowdrops, the first flowers of spring, the only flowers that can remember the winter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar